DA CRAZYNESS SOM UPPSTÅR NÄR MANDA DA MANDA UPPLEVER ÅNGESTFRI OPTIMISM

Hej alltså hörrni!!!

Fakkin' FINALLY har jag något glädjande och icke deppigt att berätta: jag KAN rita!!11

Jag är 100% allvarlig när jag säger att detta kom som en chock. Jag tyckte om att rita när jag var barn t.o.m. början på högstadiet, och var väl helt okej, men sedan sist jag hade en bildlektion har jag typ inte rört en penna i syftet att teckna något.

Sedan bah köpte jag (hög på en dos av största möjliga spontana infall) promarkers när jag "behövde" göra av med resterande pengar på ett presentkort och åstadkom 2 (!) teckningar. Här är en av dem:

Jag vet inte hur jag ska beskriva hur fakkin' glad jag är över att JAG har RITAT denna håriga skapelse?!?!11 Men, ah, liksom

1. jag ritade den helt kravlöst utan prestationsångest och endast för nöjets skull/kul-å-testa-på-kanske-blir-det-en-hobby-och-då-kanske-jag-blir-bra-optimism.
2. DET VAR SÅ INIHELVETE KUL?!?!11
3. OCH LUGNANDE?!?!11
4. jag kunde koncentrera mig helhjärtat utan att distraheras av deppiga tankar!
5. bilden blev t.o.m. BRA?!11

Blir så jäkla generad över mitt överväldigande behov av att visa denna teckning för världen för jag är liksom inte van att vara stolt över mig själv.

Är t.o.m. generad över att jag har gjort detta skrytiga inlägg. MEN SKA TAMEJFAN PUBLICERA DET ÄNDÅ. Och ska fakkin' skapa en skrytig art-kategori där detta inlägg ska hamna like an artist.

Så, fan, puss och kram och sånt där!