ETT FRIHETSBERÖVANDE SOM KOMMER MED MITT KÖN

Igår kväll satte jag och en vän oss på bussen hem till henne. Efter oss kliver en man in och placerar sig vid sätet intill våra. Jag känner igen mannen eftersom jag han har fikat på mitt jobb och jag har upplevt honom som en lite skum typ som ställer konstiga frågor bakom en trevlig fasad. Han har bland annat joggat ikapp mig när jag har varit påväg hem från jobbet och frågat om jag ska hänga med till Friskis&Svettis. Jag har aldrig tolkat honom som hotfull, mer som att han saknar viss social kompetens och är speciell.

Mannen frågar mig vad jag gör på fritiden mer än att snusa, säger att han gillar min filosofiska utstrålning och sedan undrar om jag och min vän är ett kärlekspar (varpå han påpekar i samma mening att han inte är lojal mot homofobi.) Jag svarar artigt, men är besvärad eftersom bussen inte ens har börjat köra än och mannen är obehaglig.

När jag har förklarat att jag och min vän inte är tillsammans utan bara kompisar som ska hem till henne och käka middag berättar han vart han bor. Sedan drar han en historia om att han har en diskmaskin, men inte vet vart han ska placera diskmedelstabletten och skulle behöva hjälp med det av mig. Jag säger skämtsamt att han får klara det själv och han säger "förstående" att ja, jag förstår att du inte har tid ikväll, för du ska hem till din kompis, men nästa gång du har möjlighet vet du vart jag bor.  Jag säger att jag inte tänker komma hem till honom någonsin och han börjar istället att anklaga min vän för att det är hennes fel att jag inte har möjlighet att följa med honom ikväll. Sedan kräver han av henne att hon ska berätta för honom hur han ska lösa problemet med diskmaskinen, varpå hon säger att det inte är hennes ansvar att lösa det åt honom.

Plötsligt byter han ämne till att mina ögonbryn är vackra, att jag är snygg och påstår sig själv vara ett kap som jag är dum att inte utnyttja. Jag säger motvilligt "tack" till komplimangerna (äcklades av att behöva göra det, men är för rädd för hur han skulle reagera om jag inte visade hans förväntade uppskattning), förklarar att jag har en pojkvän (vilket jag inte har, men likadant är jag rädd för att säga att jag inte vill ha ett fan med dig att göra), men liksom vad jag än säger byter han samtalsämne för att återkomma till att jag ska besöka honom i hans hem nästa gång vi ses. Han undrar vad jag vill ha på min pizza och erbjuder mig att äta den hos honom bland annat.

Någonstans under hela konversationen och bussresan har han nämnt att han ska av vid macken, vilken är samma busshållplats vi ska av vid, och samtidigt som jag är rädd funderar jag på hur vi ska kliva av bussen. Liksom kommer han följa efter oss? Vart ska vi gå? (direkt hem till min vän var uteslutet, eftersom han skulle veta vart hon bor) Vad kommer han att göra? Men lyckligtvis är han antagligen förvirrad av mörkret och kliver redan av två hållplatser innan. När han reser sig är jag så rädd att han ska försöka att kyssa mig och jag vet att kanske ingen skulle ingripa för att stoppa det. Men han kliver av med ett "hej då" och ett äckligt flin.

I många fall står jag upp för mig själv, liksom när en man bara är dum i huvudet. Men i det här fallet var jag bara så jäkla rädd, eftersom han kändes helt jäkla opålitlig bakom sin pålagda trevlighet. Ingen på bussen kan ha anat hur obehaglig han var om de inte lyssnade på samtalet ord för ord, för samtalet hölls liksom i god ton från hans sida och från påtvingad artighet från min. Skulle han ha försökt att närma sig hade ingen reagerat förrän han redan hade hunnit smita ur bussen.

Och det räcker inte med att jag vet att det gick bra den här gången. Den här mannen vet vart jag jobbar och jag fasar för den dagen han kanske fikar där igen. Tänk om han kommer fram till mig på stan och förväntar sig att den här gången ska jag följa med honom hem. Någon gång kanske jag måste säga nej på riktigt och vem fan vet hur han reagerar då.

Situationer som den här händer tjejer hela jävla tiden och varje gång vi kommit därifrån oskadda får vi vara tacksamma och hoppas på att det inte händer igen. Men det gör det. Någon gång kanske vi inte går därifrån oskadda. Hur vi än klarar oss eller inte är våran frihet berövad varje. jäkla. gång. Vi äger aldrig oss själva på riktigt eftersom att vi alltid är maktlösa i dessa situationer.

Och jag är så inihelvete ledsen att jag var tvungen att säga "tack" varje gång han kränkte mig.