ANGÅENDE ATT FÖRLÖJLIGA MÄNS ÅSIKTER

Hej Anonym, och tack för din kommentar.

Först och främst: jag är fullt medveten om att förlöjligande är en härskarteknik och att jag har använt mig av den. I många fall är det väl en strategi jag inte tycker är givande, så som du är inne på, men i det här fallet tänker jag (i helvete heller) inte ursäkta mig. Låt mig gärna förklara varför:

Krönikan "Jag är en vit kränkt man" är helt enkelt jävligt löjlig och åsikterna i den är så otroooooliiiiigt tröttsamt använda av män att jag fan snart kräks av frustration. Alla dessa män som står eniga Johan Wikström ger sig in i debatten om mäns våld mot kvinnor med samma strategier varenda gång:

1. De nämner först att de har fått ett uppvaknande efter att ha fått döttrar. Missförstå mig rätt - ett feministiskt uppvaknande är alltid uppskattat. MEN (och ett stort jävla men) vi har ett inihelvete bedrövligt samhällsproblem om män inte kan bry sig om kvinnoförtryck innan de har förökat sig och fått minst en dotter. Därför finns det egentligen inget fantastiskt med detta uppvaknande i över huvud taget.

2. De nämner också gärna hur goda män de är för att de minsann inte ha våldtagit, slagit eller tafsat på en kvinna. Detta är helt irrelevant i debatten om hur vi ska lösa detta omfattande samhällsproblem. Dessutom är det inget som dessa män ska hyllas för i över huvud taget, då det tillhör all vett att inte misshandla, våldta och tafsa.

3. När de har försäkrat sig om att de har haft ett uppvaknande efter förlöst dotter och poängterat att de minsann aldrig betett sig illa mot en kvinna tycker männen att de helt plötsligt har en VIP-biljett in i debatten om våldsbrott mot kvinnor. Och alla med samma syfte: att poängtera att INTE ALLA MÄN (speciellt inte jag!!!!!!!! OBS OBS OBS) våldtar. Den eviga poängteringen "inte alla män" leder ingen-jävla-stans. Däremot är det statistiskt fakta att män är överrepresenterade i våldsbrott mot kvinnor (och mot andra män för den delen) och det är ett gigantiskt samhällsproblem. Debatten måste fan kunna tas utan att män ska hytta med sina fingrar och skrika "INTE JAG!" hela tiden.



Krönikor som Johans skrivs och delas hela tiden och det är evigt tröttsamt. Och gång på gång får dessa krönikor väldigt utförliga svar om hur ingen oskyldig man nånsin har utpekats som våldtäktsman, men att män (som grupp) våldtar och det är ett problem som kvinnor utsätts för. Ändå skrivs inte alla män-krönikan om och om och om och om och jävla om igen.

Därför, på grund av frustration som tänjer på mina kräkreflexer, valde jag att "förlöjliga någons åsikter". Detta för att (framförallt) kvinnor som känner detsamma som jag åtminstone kan skratta en stund åt det här jävla eländet innan vi ger oss ut och förklarar att det handlar om ett samhällsproblem för en kränkt man, igen.

ANGÅENDE ATT LÅTA DE SNÄLLA, MEN KRÄNKTA, MÄNNEN FÅ SIN BESKÄRDA DEL PLATS

Jag ramlade över krönikan "Jag är en vit kränkt man!"  idag på lunchrasten. (OBS!!! Om den inte är bekant - läs den här innan ni läser vidare!)

Jag fann vissa delar så pass intressanta att jag bara måste dela med mig av (och kommentera dem) till er:

 SER NI VAD JAG SER? Skribent Johan Wikström har aldrig våldtagit en kvinna. Han är till och med så pass helylle icke våldtäktsman att han aldrig tagit någons hand utan fråga hen först. YES! Fan vilken king kille! Vilken förebild! STÅENDE JÄVLA OVATIONER!

Ja, håll i hatten som sagt! Johan är kränkt, vilket jag nu inser är 100% förståeligt. Förut gick jag liksom runt och trodde att kränktheten tillhörde kvinnorna som blivit våldtagna, sexuellt ofredade, förföljda hem från krogen, tafsade på i ICA-kön osv. Efter Johans tydliga och visa ord inser jag ju hur fel ute jag har varit. Den tillhör ju alla män som minsann inte våldtagit någon.

Fan, det är så att jag nästan skäms över min dumhet. Klart vi inte kan sätta krav på männen hur som helst, för även om det är 98% män som våldtar så är det inte alla män (<--SUPERDUPERVIKTIGT ATT VETA!!!!!) Vi kvinnor får helt enkelt lära oss att se skillnad på en våldtäktsman och en vanlig hederlig kille som Johan. För vi kan ju inte gå runt och kränka killar hur som helst!

Alltså, vem är den jävel som inte har låtit Johan fått vara med i debatten? TRÄD FRAM! Johan är ju oskyldig, det skrev han ju t.o.m. i början av krönikan. Alla vet ju att Johan är oskyldig, det ser en ju på honom. 100% bra jävla kille-material. Så alla kvinnor: sluta upp nu med era inträdesprov i vålds-frågan om-jävla-gående och låt Johan vara med!

Helt plötsligt inser jag vilken jävla skit vi har satt alla oskyldiga och bra män i. Bara för att vissa tokstollar till män våldtar kvinnor och gör att vi kvinnor är rädda och otrygga kan vi absolut inte låta det gå ut över våra snälla killar. Johans vilja och lust har minskat, tänk om resten av alla good guys börjar känna detsamma? De måste få känna hur viktiga de är. KVINNOR, ÅTGÄRDER MÅSTE VIDTAS OCH DET GENAST! Det är vårt gemensamma ansvar i att alla snälla killar ska bekräftas och få beröm.

Jag föreslår en hyllningsgala, med tanke på att det är gala-tider at thä moment. En gala, där snälla män kan träda fram och dela med sig av sina historier om gångerna de har låtit bli att våldta, tafsa och kalla någon för fitta. Aldrig längre ska deras namn vara anonyma. 

Jag tänkte också att några män som har stuckit ut lite extra förtjänar priser. Vilka exakta kategorier har jag inte finslipat på än, men det skulle exempelvis kunna se ut såhär:

PRIS I PERSONLIG UTVECKLING: Bonde-Jonathan från Bonde söker fru, efter att ha varit med om en uppenbarelse i vad han är ute efter hos en framtida fru.

PRIS I PROBLEMLÖSNING: Jimmie Åkesson efter att ha knäckt nöten (<-- länk till klipp! 6:15 och framåt)i frågan hur våldtäkter ska bekämpas. Det är såklart inte dum jävla genuskunskap (tok heller!) utan pepparspray och självförsvarskurser i grundskolan som skall stoppa allt sexuellt våld!

PRIS I BÄSTA FÖREBILD FÖR MÄN: Paolo Roberto efter sitt idoga arbete som militant motståndare till feminism. Uttalanden som "Vadå kön är en social konstruktion?", "Feminismen för mig de e-e-e..Gudrun Schyman och det är alla de här extrema vänsterfanatikerna", "Å, det är bara att titta på sånt där som föräldraförsäkring och sånt där - vem är det som är hemma med barnen? Kvinnor vill väl vara hemma med sina barn", "Svenska män får ju bara skit liksom" och "jag har rätt!" visar på tapperhet, självförtroende och jävlar anamma! Paolo viker sig inte för jävla PK-eliten!

PRIS I BÄSTA MAN SOM INTE HAR VÅLDTAGIT NÅGON: Johan Wikström (såklart, vem annars?) efter sin krönika "Jag är en vit kränkt man".

Osv.

Förslag på kategorier och nominerade snälla män lämnas gärna i kommentarsfältet till detta inlägg.

Kom igen nu kvinnor, nu gör vi det här tillsammans! För Johan och för att ingen snäll kille någonsin ska få känna sig kränkt igen!

....... ; - )

ETT FRIHETSBERÖVANDE SOM KOMMER MED MITT KÖN

Igår kväll satte jag och en vän oss på bussen hem till henne. Efter oss kliver en man in och placerar sig vid sätet intill våra. Jag känner igen mannen eftersom jag han har fikat på mitt jobb och jag har upplevt honom som en lite skum typ som ställer konstiga frågor bakom en trevlig fasad. Han har bland annat joggat ikapp mig när jag har varit påväg hem från jobbet och frågat om jag ska hänga med till Friskis&Svettis. Jag har aldrig tolkat honom som hotfull, mer som att han saknar viss social kompetens och är speciell.

Mannen frågar mig vad jag gör på fritiden mer än att snusa, säger att han gillar min filosofiska utstrålning och sedan undrar om jag och min vän är ett kärlekspar (varpå han påpekar i samma mening att han inte är lojal mot homofobi.) Jag svarar artigt, men är besvärad eftersom bussen inte ens har börjat köra än och mannen är obehaglig.

När jag har förklarat att jag och min vän inte är tillsammans utan bara kompisar som ska hem till henne och käka middag berättar han vart han bor. Sedan drar han en historia om att han har en diskmaskin, men inte vet vart han ska placera diskmedelstabletten och skulle behöva hjälp med det av mig. Jag säger skämtsamt att han får klara det själv och han säger "förstående" att ja, jag förstår att du inte har tid ikväll, för du ska hem till din kompis, men nästa gång du har möjlighet vet du vart jag bor.  Jag säger att jag inte tänker komma hem till honom någonsin och han börjar istället att anklaga min vän för att det är hennes fel att jag inte har möjlighet att följa med honom ikväll. Sedan kräver han av henne att hon ska berätta för honom hur han ska lösa problemet med diskmaskinen, varpå hon säger att det inte är hennes ansvar att lösa det åt honom.

Plötsligt byter han ämne till att mina ögonbryn är vackra, att jag är snygg och påstår sig själv vara ett kap som jag är dum att inte utnyttja. Jag säger motvilligt "tack" till komplimangerna (äcklades av att behöva göra det, men är för rädd för hur han skulle reagera om jag inte visade hans förväntade uppskattning), förklarar att jag har en pojkvän (vilket jag inte har, men likadant är jag rädd för att säga att jag inte vill ha ett fan med dig att göra), men liksom vad jag än säger byter han samtalsämne för att återkomma till att jag ska besöka honom i hans hem nästa gång vi ses. Han undrar vad jag vill ha på min pizza och erbjuder mig att äta den hos honom bland annat.

Någonstans under hela konversationen och bussresan har han nämnt att han ska av vid macken, vilken är samma busshållplats vi ska av vid, och samtidigt som jag är rädd funderar jag på hur vi ska kliva av bussen. Liksom kommer han följa efter oss? Vart ska vi gå? (direkt hem till min vän var uteslutet, eftersom han skulle veta vart hon bor) Vad kommer han att göra? Men lyckligtvis är han antagligen förvirrad av mörkret och kliver redan av två hållplatser innan. När han reser sig är jag så rädd att han ska försöka att kyssa mig och jag vet att kanske ingen skulle ingripa för att stoppa det. Men han kliver av med ett "hej då" och ett äckligt flin.

I många fall står jag upp för mig själv, liksom när en man bara är dum i huvudet. Men i det här fallet var jag bara så jäkla rädd, eftersom han kändes helt jäkla opålitlig bakom sin pålagda trevlighet. Ingen på bussen kan ha anat hur obehaglig han var om de inte lyssnade på samtalet ord för ord, för samtalet hölls liksom i god ton från hans sida och från påtvingad artighet från min. Skulle han ha försökt att närma sig hade ingen reagerat förrän han redan hade hunnit smita ur bussen.

Och det räcker inte med att jag vet att det gick bra den här gången. Den här mannen vet vart jag jobbar och jag fasar för den dagen han kanske fikar där igen. Tänk om han kommer fram till mig på stan och förväntar sig att den här gången ska jag följa med honom hem. Någon gång kanske jag måste säga nej på riktigt och vem fan vet hur han reagerar då.

Situationer som den här händer tjejer hela jävla tiden och varje gång vi kommit därifrån oskadda får vi vara tacksamma och hoppas på att det inte händer igen. Men det gör det. Någon gång kanske vi inte går därifrån oskadda. Hur vi än klarar oss eller inte är våran frihet berövad varje. jäkla. gång. Vi äger aldrig oss själva på riktigt eftersom att vi alltid är maktlösa i dessa situationer.

Och jag är så inihelvete ledsen att jag var tvungen att säga "tack" varje gång han kränkte mig.